23 november 2008

Om idrott

I ett svagt ögonblick lovade jag Olle att vikariera som sjuksköterska på en hockeyturnering i ishallen några timmar i helgen, lördag eftermiddag och söndag förmiddag.

Mitt naiva antagande om vad det skulle innebära stämde över huvud taget inte överens med verkligheten. Det fanns t.ex. inte alls något uppvärmt, hemtrevligt sjukvårdsrum dit man tog presumtiva patienter, utan vi var placerade mitt i allt stoj och stök på den iskalla hockeyplanen. Man var dessutom tvungen att ha en mycket ful, mycket neongul varselväst. Fördelen med varselvästen var att man fick gratis ledarfika. Och omklädningsrummen luktar väldigt, väldigt mycket svett.

Hela dagen sen jag kom hem har jag varit mycket upprörd över en massa saker som jag såg och lade märke till där, men nu har det värsta lagt sig (Olle fick ta emot två tredjedelar av mitt gnäll eftersom han var närmast till hands).

Men några viktiga gnäll kommer här:

I idrotten är alla ledare vuxna och man ställer enorma krav på att föräldrarna ska engagera sig. De hockeyspelande barnen behövde inte lyfta ett finger alls (förutom på planen). Visserligen var de här bara tolv år, men som jag förstod det är tonåringarna lika uppassade. I UNF, som som är den ungdomsorganisation jag känner till bäst, bygger verksamheten på att (äldre) ungdomar leder (yngre) ungdomar. UNF:s aktiviteter måste vara en dröm för en förälder som på sin höjd vill skjutsa till nån buss till nåt läger nån gång per termin.

Man säger dessutom att idrotten har socialt fostrande funktion där man lär sig samarbeta. Jag säger att det är dumheter. Samarbete, låt gå för det om man menar grupper där könssegregering är normen och samarbetet bygger på att vara bättre än någon annan hela tiden.

(Det gladde mig att något lag (däribland Östersunds) faktiskt hade flickor med. Men alla talar om dem som konstiga, nästan beklagliga undantag och de verkar få vara med i pojklaget i brist på tjejlag.)

Som tur är hade jag med min epidemiologibok och Äkta vara så jag klarade mig bra. Olle gjorde tappra försöka att lära mig alla konstiga regler kring klubbor och skridskor men jag är uppenbarligen för puckad för att fatta puckarna.

2 kommentarer:

  1. Åh, du har mina fulla sympatier. Det måste ha varit vidrigt. Jag får ångest av all vintersport. Det är sådan tristess. Hockey är ju dessutom den värsta av vidriga sporter. I skolan var det hockeykillarna som var de mest elaka och utstuderade mobbarna. Nu råkar jag känna vuxna män som varit hockeykillar, och som faktiskt är schysta och bra, men generellt är jag ytterst tveksam till hockeykillar.

    SvaraRadera
  2. Det var verkligen, nu när känslorna har lagt sig lite, väldigt eljest. Att titta på sporten var ju förfärligt men sett som sociologiskt studieobjekt gav det ju lite nya vinklingar på saker och ting åtminstone. Som till exempel på varför man skaffar eller inte skaffar barn.

    Vad gäller relationen hockeykillar-mobbning kan jag bara instämma (och jag har också träffat några rara undantag från normen).

    SvaraRadera