11 februari 2013

Om den andra kopplingstonen

Anders påminde mig om en skojig teknisk kvarleva från de elektromekaniska stationernas epok, nämligen den andra kopplingstonen. Förr i världen tvangs man nämligen vänta på ny kopplingston mellan riktnummer och abonnentnummer om man ville ringa lite längre bort än vanligt.

Bakgrunden är som följer:

I större elektromekaniska telefonväxlar finns en komponent som kallas register och som brukar beskrivas som stationens "hjärna". Registret tar emot siffrorna man tar på fingerskivan, magasinerar dem i ett minne, och när tillräckligt många siffror tagits emot ställer registret ut väljarna och kopplar igenom samtalet.

Dethär är ett register från den första stora helautomatiska stationen, Norra Vasa i Stockholm, som togs i drift 1923.

image

När de automatiska stationerna började införas i mitten av 1920-talet vågade nog ingen drömma om att rikstrafiken skulle automatiseras. Därför konstruerades registren bara för att ta emot så många siffror som behövdes för lokaltrafiken. Äldre stationer av 500-väljartyp (till exempel Norra Vasa och stationen i Östersund) hade alltså inte kapacitet att magasinera både riktnummer och abonnentnummer, och därför behövdes den andra kopplingstonen. Den angav helt enkelt att systemet var berett att ta emot resterande siffror. Så småningom byttes dedär äldre registren ut mot nyare, och när man dessutom slopade en udda typ av tvärförbindelser i delar av nätet, behövdes inte längre den andra kopplingstonen.

Nedan: stativ med 500-väljare.

image 

I januari 1978 konstaterade verkets ledning att den andra kopplingstonen kunde tas bort, och den slopades slutligen under andra kvartalet 1980 (Blom, 1997). Och nu, med mobiltelefoner och allt såntdär, lyssnar knappt någon ens på kopplingstonen längre.

Däremot levde motsvarande lösning kvar för utlandssamtal ända fram till den 11 september 1999 (om jag inte är helt ute och cyklar). Fram till dess tog man 009 + landsnummer + ny kopplingston + riktnummer med slopad inledande nolla + abonnentnummer. På den tiden var det ordning och reda.

 

Referens

Blom, Å. (1997) Nummerplaner. I: Svenska televerket del VII. Från myndighet till bolag 1966-1993, sid 134.

Foton: Tekniska museet @ flickr. Licens: Creative Commons  CC BY 2.0.

2 kommentarer:

  1. Intressant läsning! Minns att man fick vänta på tonen efter riktnumret.

    SvaraRadera
  2. Hej Margareta - kul att du hittade hit! :) Det hör väl till kapitlet saker du knappt visste att du nästan hade glömt, men det är ju lite kul ändå :)

    SvaraRadera